Kulturarvet viktigt för japanen

Vad betyder kulturarvet för en nationen? Här i Japan är det oerhört viktigt. En ö-nation - tidvis isolerad av omvärlden både geografiskt och politiskt så har de egna kulturtraditionerna betytt mycket för sammanhållningen. Den urgamla shintoreligionen lever kvar - sida vid sida med buddism och även vissa kristna traditioner som julfirande. Idag besökte vi Nara som grundades redan 710 och blev en av Asiens ståtligaste städer och den östligaste utposten på sidenvägen. Här finns flera av Japans främsta buddistiska kulturskatter bevarade. Tillbaka till vår vänskola Fukiai High School så var idrottshallen full med elever som tränade kampsporten Kendo och i en annan hall var det Kempo som gällde. Sporter med starka inslag av meditition men också våldsam kraft. Även i dagens genomkommersialiserade samhälle spelar fortfarande gamla kulturtraditioner en viktig roll för identiteten. Det visar inte minst dagens spännande kulturmöten i österled.

Det finns ett miljöengagemang i Japan

I dag var miljö temat. Besök på miljöcentret Eco Plaza och en givande träff med miljögruppen på Fukiai High School. Japan är värdens andra ekonomi efter USA och det var här Kyoto-protokollet undertecknades. Handlingskraften inom politiken har nog inte varit särskilt stark - men det börjar nu märkas att det finns en folklig opinion för miljöarbete igen. Särskilt ungdomarnas eget engagemang som vi träffade och det praktiska arbetet med återvinning och återanvändning var det inget fel på. Vi har också jobbat med enkäter både i Sverige och Japan kring ungdomars inställning till miljö. Det ska bli spännande att se vilka slutsatser vi kan dra av denna. Miljöteknologin i Japan ligger långt framme, när det gäller energisnål teknik är det riktigt bra. Det finns också restriktioner i allmänna lokaler hur mycket man får använda luftkonditionering, man kommer att byta ut gatubelysningen mot ledlampor och bilarna har låga utsläpp. Här ser man t ex betydligt fler hybridbilar än i Sverige. Det har ett viktigt signalvärde när ett superkapitalistiskt land som Japan tar miljöfrågorna på allvar även i praktisk handling. Det går nog också tjäna pengar på bra miljöteknik - det verkar japanerna redan förstått.

Religion eller köpdjävul?

På den tredje dagen i Japan känns det kanske passade att reflektera över religionens betydelse. Den urspungliga religionen shintoismen lever kvar, liksom en framväxande buddism och en liten minoritet kristna. Idag var det nationell helgdag och alla vara lediga från jobbet. Var fanns människorna - jo precis som i Sverige i affärerna. Själv besökte jag fyra religiösa platser; två shintotempel, ett buddisttempel och en katolsk kyrka. Buddisttemplet var mest stilla. Jag var den ende besökaren under den dryga halvtimme som jag själv hade tillfälle att meditera i den fantastiska miljön med bonsaiträd och vackra skulpturer. I de båda shintotemplen var det betydligt mera folk. Dit kom uppklädda japaner, en del i traditionella dräkter. För säkerhetsskull så fick också de fina bilarna en egen välsignelse. Den katolska kyrkan var riktigt öde även om den moderna byggnaden var bedövande vacker då solljuset strömmade in genom det färgade glaset. Frågan är dock vilken religion är starkast i Japan? Svaret får nog dock bli köpguden. Jag har aldrig sett så många butiker under en dag och de var alla välfyllda med kunder. Men religionen har nog fortfarande en plats i människornas hjärtan - då man vill komma bort från stressen ett tag, dra i repet vid shintotemplet, klappa två gånger och buga i tystnad.

Japaner jobbar hårt

Denna andra dag i Japan tillbringades i i skolan. Vi var med på lektioner, presenterade Sverige inför de japanska eleverna, fick testa akvarellmålning och att måla japanska skrivtecken och som avslutning fick vi vara med om den mycket speciella japanska tecermonin. En reflektion man kan göra är att japaner är plikttrogna och arbetssamma. Tid för några fritidsaktiviteter finns inte - de gör man på jobbet. Japanska flickor har bara pojkvänner som går i den egna klassen. Om de är för få så får man snällt vänta. En japansk lärare börjar tidig morgon, sitter i ett överbelamrat lärarrum, genomför lektioner och förväntas också att ställa upp som ledare för olika after school activities, såsom kampsport, musik, körsång eller någon annan aktivitet som föreningslivet vanligtvis arrangerar på fritiden efter jobbet. Det är också sällsynt att japanska ungdomar jobbar efter skolan och på lov. Då pluggar man, för att få höga betyg. Trots denna nit så kändes det ändå att våra svenska elever klarade sig bra i konkurrensen. De är frimodiga, talar bra engelska och är duktiga på att lösa problem. Japan och Sverige ligger på ungefär samma levnadsstandard och är mycket spännande att jämföra. Vi har faktiskt en hel del att lära av varandra trots våra ganska olika kulturella särdrag.

Japan är ett märkligt land

Dags att återuppta bloggandet igen. Är i Japan på utbyte med Fenix Kunskapscentrums systerskola i Fukiai High School i Kobe. Här är landet där man bugar, använder munskydd om man är förkyld, inte kastar papper på gatan och bär skoluniform. Det ska bli två spännande veckor, som också kommer att innehålla besök i Hiroshima, Nara, Kyoto och Tokyo.

Bryt det kulturella utanförskapet

I veckan träffade jag en grupp ungdomar med rötter från Balkan som spelar rappmusik. De har byggt upp en egen studio i en källarlokal i ett av Värnamos invandrartäta område. Där fanns en dator av äldre snitt, inlånade instrument, möbler från Erikshjälpen och väggarna hade ungdomarna själva målat om. Musiken är ett starkt intresse som kan förändra ungdomar. Det insåg jag ganska fort. Genom musik kan man uttrycka sina känslor och genom musik kan man bli sedd på ett positivt sätt. Deras låtar handlar om utanförskapet och att bli sedd. Att få vara en medborgare i landet Sverige. Det hade de särskilt markerat med att pryda sin lokal med en svensk flagga. Låtarna de producerar lägger de ut på Youtube (WildlifeProd2010). Verksamheten bedrivs som studiecirkel och ungdomarna tillhör den albanska ungdomsföreningen. Nu ville man visa upp för andra vad man åstadkommit för mig som kulturnämndens ordförande. Det är lätt som politiker att inte ta ungdomar på allvar och hänvisa till formella frågor om stadgar, ansökningar, protokoll och annat. För att ge dessa och många andra ungdomar en chans att få synas och nyttjas som en positiv kraft för ny kultur och bra integrationsarbete så krävs nya arbetsformer. Samhället måste förändra sina rutiner för att verkligen nå nya grupper. Annars stelnar vårt kulturliv och utanförskapet cementeras.

Många ungdomar i samma situation som de jag träffade har problem med att bli integrerade i samhället. Man bor trångt och dåligt. Arbetslösheten är hög. Det förekommer både kriminalitet och droger. Det saknas ofta positiva förebilder. Där har politiken en stor utmaning att ta sig an. Hur kan vi involvera alla ungdomar i samhället och bygga broar mellan ungdomar och samhället. Jag tror att vi måste träffas oftare. Skicka mindre papper och prata mer. Det blir ofta bättre. Så kände jag efter mötet med ungdomarna.

Utanförskapet finns inte bara i våra städer och förorter utan också på den rena landsbygden. Misstroendet mot politiken och politiker är stor. Avstånden ökar både kulturellt, ekonomiskt och tidsgeografiskt. Vad menar jag då med det. I staden introduceras ofta nya kulturella impulser och sist når det ut på landsbygden. Ta t ex detta med biopremiärer, möjlighet att få träffa professionella kulturarbetare etc. Landsbygden kommer ofta sist och man ens får möjlighet att erbjudas möjligheten. Ekonomiskt är det också stora inkomstskillnader mellan stad och land. Höginkomsttagarna bor ofta i staden eller i nybyggda villor med sjöutsikt i stadens närhet. De lågutbildade och låginkomsttagarna hänvisas till områden med låga huspriser och äldre lägenheter. Det tidsgeografiska avståndet har också trots den nya tekniken inte minskat avsevärt. Tvärtom så har det för många ökat. Färre tågstopp, sämre kollektivtrafik på landsbygden och kanske bara tillgång till en bil i familjen, vilket ofta innebär att ungdomar får avstå från föreningsaktiviteter i staden.

Jag upplever att det finns stora likheter mellan landsbygdens och förortsmiljöns situation. Det finns stora klyftor mellan makthavare och människor. Centerpartiet har här som ett småfolksparti ett stort uppdrag att driva opinion för dessa grupper och utnyttja det inflytande vi idag har i kommuner, landsting och riksdag för att bryta utanförskapet

Lås inte in lärarna i skolan

Svensk skola är i kris menar många. Kunskapsnivån ligger inte längre i topp och många elever klarar inte ens den mest grundläggande nivån i grundskolan och gymnasiet. Ungdomar som slutar skolan utan fullständiga betyg löper stor risk att hamna i utanförskap visar många undersökningar. Det kan t ex handla om långvarig arbetslöshet, drogberoende och kriminalitet. Gymnasiets individuella program har blivit ett av de största programmen. Det är ett underkännande av svensk skolpolitik, men också ett tecken på att synen på kunskap i samhället har förändrats. Förr så hade folkskolläraren i samhället ett högt anseende. Bildning stod högt i kurs. De idéburna folkrörelserna kämpade för ökad bildningsnivå genom att organisera folkbildande aktiviteter. Studiecirkeln som form för frivilligt lärande inom folkbildningsorganisationerna och folkhögskolorna växte fram. Samtidigt reformerades det obligatoriska skolväsendet och skolan blev en skola för alla. Tiden i skolan för ungdomar är idag i praktiken 13 år, från förskoleklassen till studenten. Kanske inte så konstigt att det finns en och annan skoltrött ungdom. Samtidigt får många ungdomar idag inte bli vuxna utan tas om hand av föräldrarna alldeles för länge. En kollega till mig berättade om föräldrar som följde med sina ungdomar till öppet hus på högskolan i Jönköping. Ska inte ungdomar någon gång få bli vuxna. Särskilt högskolestudier är faktiskt inget för föräldrar att lägga sig i. Högskolan får inte bli en fortsättning på gymnasiet i brist på annat.

Jag valde själv att sadla om till läraryrket när jag hade passerat de trettio. Tidigare jobbade jag som mejeriarbetare vid Arla ostmejeri. Konkret kroppsarbete med tydlig start och sluttid. Resultatet av arbetet kunde man se omedelbart. Mitt nuvarande yrke som gymnasielärare trivs jag verkligen med. Kreativt och utvecklande och fortfarande ganska fria arbetstider. Stenhårt arbete under terminstid, där det går åt både kvällar och helger för att hinna med – men kompensationen kommer då eleverna har lov. Då kan man ladda om batterierna, rätta undan prov och inlämningsarbeten, läsa en och annan bok som kan ge nya impulser, resa, besöka museer etc. Arbetet tar inte slut när lektionerna är över – men till skillnad från mitt förra arbete så kräver lärarjobbet kreativitet. Då är friheten värd mycket. Fick ett mejl från en tidigare elev som ville ha ett ärligt svar från mig. Ska jag söka till lärarutbildningen i höst? På plussidan finns fortfarande friheten att själv bestämma hur 10,5 timmar per vecka ska disponeras, utöver de 35 timmar i veckan då vi är bundna till arbetplatsen. För en förkrossande majoritet av Sveriges lärarkår är denna fråga en ödesfråga. Ska lärarjobbet vara attraktivt i framtiden och vi ska kunna höja kvaliteten på den svenska skolan så krävs att lärarkåren är med på noterna. De pågående avtalsförhandlingarna måste beakta detta och sluta döda lärarnas kreativitet genom att låsa in dem i skolan 40 timmar i veckan. Var istället rädd om det engagemang som finns hos lärarkåren. Samhället behöver dem som är beredda att satsa på lång utbildning och föra bildningstraditionen vidare. Det måste parterna på arbetsmarknaden inse.